”Han hade velat göra världen till en bättre plats att leva i. Ingenting tydde på att han hade lyckats. Mycket ont hade han åstadkommit. Inte heller det syntes. Världen var lika vacker som alltid.”
Jag anser att slutet var bra. Jag tror att det var bra för världen och för de kvinnor och andra i hans närhet som han hade plågat att han gick bort. Han hade haft sin tid på jorden. Som citatet ovan säger att han gjorde en del goda gärningar men innan dem hade han åstadkommit något ont. Så det blev som att hans fel suddades bort men upprepades om och om igen, hans goda gärningar lika så. Världen blev inte en bättre plats pga. honom då hans misstag hela tiden fanns där. Det blev inte heller en sämre plats då hans goda gärningar fanns där.
Atlas tror att livets mening är att bära upp himlavalvet och att det är hans uppgift att göra det. Men sen när Herakles bär himlavalvet på sina axlar blir det klart för honom också att det är meningen med livet. Samtidigt får Atlas känslan av frihet då han inte bär himlavalvet och Herakles känner nog också att han inte vill göra det. Men någonstans också att det är Atlas som har fått i uppgift att bära det och därför låter han honom göra det. Eller egentligen mer att han lurar honom. Likheten är alltså att båda tror att livets mening är att bära himlavalvet men att ingen av dem vill göra det, det är frihet att inte göra det.
När jag läste slutet av boken blev man nästan upprörd, han kunde verkligen aldrig slå sig ner och vara lycklig utan sökte hela tiden efter något nytt och något som han inte hade. Jag blev också upprörd över att folket om och om igen förlät honom. Det var som att Herakles visste att han kunde göra misstag för att även om han gjorde det var det lätt för honom att ställa allt till rätta då hans uppdrag var som menade för honom.
måndag 27 april 2009
fredag 24 april 2009
Herakles del 3
Sist jag skrev var Herakles nygift och lycklig efter att han avtjänat sitt straff. Nu har hans liv med Megaria satt igång och han har blivit far till tre söner. En natt gör han misstaget att döda sina söner. Hans fru blir galen och helt till sig. Hela staden blir emot honom. Hans straff denna gång är att resa till en annan stad och döda ett lejon som skadade och dödade folket i staden. Han lyckas och blir klassad som en hjälte åter igen. Men hans misstag slutar inte där.
Det kändes som att när man först har dödat en man och sedan blir förlåten men efter det dödar sina egna barn kan man väl knappast bli förlåten igen och absolut inte klassas som en hjälte. Jag menar ett mord är ett mord och det är inte mer rätt att mörda en som inte är sitt egna kött och blod. Men dödar man sina egna barn kan man inte ha en själ. En hjälte är enligt mig en person med stort hjärta och en god själ. Men efter att Herakles har dödat lejonet ses han ännu en gång som en hjälte och på ett sätt förstår jag det men på ett sätt inte. Människorna tänker förmodligen på sin egen familj och att dem inte ska bli skadade då lejonet är borta. Visst kan man då visa tacksamhet men att Herakles är en hjälte vet jag inte om jag tycker att man kan säga.
Vad författaren vill förmedla tror jag är att Herakles även fast han är en hjälte fortfarande är en människa som gör misstag. Också att folk har så lätt att tro på saker och förlåta. En person som har gjort dig illa och sedan gör dig en stor tjänst kan lätt bli förlåten, ibland alldeles för lätt.
”Du är inte den smartaste som finns men du är en hjälte” säger Herakles bror Ifikles. Jag vet inte om jag kan hålla med om att han är en hjälte i alla lägen, men jag håller definitivt med om att han inte gör de smartaste handlingarna.
Det kändes som att när man först har dödat en man och sedan blir förlåten men efter det dödar sina egna barn kan man väl knappast bli förlåten igen och absolut inte klassas som en hjälte. Jag menar ett mord är ett mord och det är inte mer rätt att mörda en som inte är sitt egna kött och blod. Men dödar man sina egna barn kan man inte ha en själ. En hjälte är enligt mig en person med stort hjärta och en god själ. Men efter att Herakles har dödat lejonet ses han ännu en gång som en hjälte och på ett sätt förstår jag det men på ett sätt inte. Människorna tänker förmodligen på sin egen familj och att dem inte ska bli skadade då lejonet är borta. Visst kan man då visa tacksamhet men att Herakles är en hjälte vet jag inte om jag tycker att man kan säga.
Vad författaren vill förmedla tror jag är att Herakles även fast han är en hjälte fortfarande är en människa som gör misstag. Också att folk har så lätt att tro på saker och förlåta. En person som har gjort dig illa och sedan gör dig en stor tjänst kan lätt bli förlåten, ibland alldeles för lätt.
”Du är inte den smartaste som finns men du är en hjälte” säger Herakles bror Ifikles. Jag vet inte om jag kan hålla med om att han är en hjälte i alla lägen, men jag håller definitivt med om att han inte gör de smartaste handlingarna.
tisdag 14 april 2009
Herakles del 2
Nu har jag kommit ännu en bit längre i den påbörjade boken Herakles. Den här delen har handlat om hur han tog en annan mans liv och vad för straff han fick. Straffet var att åka upp i bergen i sex år och inte kunna träffa varken hans familj eller någon annan. Man får läsa om hans tankar och hans saknad efter sin familj och hans hemstad men framförallt Megaria kungens dotter som är hans kärlek. När han har avtjänat sitt straff kommer han hem och han får äran att gifta sig med Megaria och i samma veva går hans far bort.
Likheten man kan se mellan Herakles och Oidipus är att de båda hade styrkan att slå ihjäl en man men i slutändan blir de ändå hjältar. Oidipus blir kung och Herakles som först straffas för sina handlingar blir även han utsedd till hjälte av sin kung. I Herakles fall handlar det mycket om förlåtelse. Att hans medmänniskor kunde se honom annorlunda efter att han hade avtjänat sitt straff. En annan likhet är att de båda förlorar sin far eller den far som har uppfostrat dem. Men här kommer också skillnaden mellan Herakles och Oidipus. De handlar väldigt olika efter deras fars död. Oidipus som tidigare har flytt sitt öde att döda sin far och gifta sig med sin mor. Gifter sig med sin mor. Medan Herakles tar döden på ett annat vis och hans liv ändras enligt mig till något bra även utifrån. Jag menar att gifta sig med sin mor kanske var något positivt enligt Oidipus men utifrån ser det inte lika bra ut.
Citatet jag har valt ut denna gång är på sida 77, när Herakles väntar sitt straff. ”En slav hade inte lyft handen, en fri själ gör det” Jag blir illa till mods när jag läser detta. Med dessa ordval blir det en självklarhet att en fri själ skulle utan tvekan lyfta handen medans en slav absolut inte skulle göra det. Att det är så indelat, man blir inte sedd som en individ utan är man en fri själ lyfter man handen.
Likheten man kan se mellan Herakles och Oidipus är att de båda hade styrkan att slå ihjäl en man men i slutändan blir de ändå hjältar. Oidipus blir kung och Herakles som först straffas för sina handlingar blir även han utsedd till hjälte av sin kung. I Herakles fall handlar det mycket om förlåtelse. Att hans medmänniskor kunde se honom annorlunda efter att han hade avtjänat sitt straff. En annan likhet är att de båda förlorar sin far eller den far som har uppfostrat dem. Men här kommer också skillnaden mellan Herakles och Oidipus. De handlar väldigt olika efter deras fars död. Oidipus som tidigare har flytt sitt öde att döda sin far och gifta sig med sin mor. Gifter sig med sin mor. Medan Herakles tar döden på ett annat vis och hans liv ändras enligt mig till något bra även utifrån. Jag menar att gifta sig med sin mor kanske var något positivt enligt Oidipus men utifrån ser det inte lika bra ut.
Citatet jag har valt ut denna gång är på sida 77, när Herakles väntar sitt straff. ”En slav hade inte lyft handen, en fri själ gör det” Jag blir illa till mods när jag läser detta. Med dessa ordval blir det en självklarhet att en fri själ skulle utan tvekan lyfta handen medans en slav absolut inte skulle göra det. Att det är så indelat, man blir inte sedd som en individ utan är man en fri själ lyfter man handen.
fredag 3 april 2009
Herakles
Detta blir mitt första inlägg om boken Herakles skriven av Theodor Kallifatides. Boken handlar om Herakles son till Zeus och hans liv. Man får följa honom från den dag han blev till och hur han utvecklas och lär sig leva med sina krafter och tankarna om att en dag rädda världen.
Jag har faktiskt inte sett Herkules som de flesta har men jag har hört och förstått att han var en hjälte. Meningen är väl att även Herakles ska bli det. Men jag har inte sett så mycket till hjälte än, jag menar visst han har räddat sin bror i svåra situationer och andra i sin familj. Men det är nog något som alla människor skulle gjort för sina nära, med eller utan krafter. För mig är en hjälte någon som kan hjälpa de goda från de onda i vilka sammanhang som helst och det spelar inte någon roll om vem som är i knipa. Det är de tankarna som jag får av boken än så länge, kan Herakles klassas som en hjälte. Samtidigt kan jag tänka mig att det kanske kommer senare eftersom han fortfarande är ganska ung. Så kanske får jag bära på den tanken ett tag.
Citatet jag har valt kom redan på sida 7, ”De kände sig oskyldiga, men hur oskyldigt är ett vittne”. Detta kom upp när kungen ville avrätta Antigone för att han tyckte att hon hade betett sig illa. Så många människor stod runt omkring tysta även fast många förmodligen inte höll med kungen. En hel del som jag har läst i den här boken tycker jag att man kan dra paralleller till idag, detta är ett sådant tillfälle. Vissa säger att ett vittne som inte gör något åt en situation där någon blir utsatt för något som inte borde hända är lika ond som den som utför brottet. Till viss del kan jag hålla med. Ett vittne som vågar rycka in och säga eller visa vad den personen tycker. Den personen är enligt mig en hjälte.
Jag har faktiskt inte sett Herkules som de flesta har men jag har hört och förstått att han var en hjälte. Meningen är väl att även Herakles ska bli det. Men jag har inte sett så mycket till hjälte än, jag menar visst han har räddat sin bror i svåra situationer och andra i sin familj. Men det är nog något som alla människor skulle gjort för sina nära, med eller utan krafter. För mig är en hjälte någon som kan hjälpa de goda från de onda i vilka sammanhang som helst och det spelar inte någon roll om vem som är i knipa. Det är de tankarna som jag får av boken än så länge, kan Herakles klassas som en hjälte. Samtidigt kan jag tänka mig att det kanske kommer senare eftersom han fortfarande är ganska ung. Så kanske får jag bära på den tanken ett tag.
Citatet jag har valt kom redan på sida 7, ”De kände sig oskyldiga, men hur oskyldigt är ett vittne”. Detta kom upp när kungen ville avrätta Antigone för att han tyckte att hon hade betett sig illa. Så många människor stod runt omkring tysta även fast många förmodligen inte höll med kungen. En hel del som jag har läst i den här boken tycker jag att man kan dra paralleller till idag, detta är ett sådant tillfälle. Vissa säger att ett vittne som inte gör något åt en situation där någon blir utsatt för något som inte borde hända är lika ond som den som utför brottet. Till viss del kan jag hålla med. Ett vittne som vågar rycka in och säga eller visa vad den personen tycker. Den personen är enligt mig en hjälte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)