Det sista inlägget om boken Herakles

”Han hade velat göra världen till en bättre plats att leva i. Ingenting tydde på att han hade lyckats. Mycket ont hade han åstadkommit. Inte heller det syntes. Världen var lika vacker som alltid.”

Jag anser att slutet var bra. Jag tror att det var bra för världen och för de kvinnor och andra i hans närhet som han hade plågat att han gick bort. Han hade haft sin tid på jorden. Som citatet ovan säger att han gjorde en del goda gärningar men innan dem hade han åstadkommit något ont. Så det blev som att hans fel suddades bort men upprepades om och om igen, hans goda gärningar lika så. Världen blev inte en bättre plats pga. honom då hans misstag hela tiden fanns där. Det blev inte heller en sämre plats då hans goda gärningar fanns där.

Atlas tror att livets mening är att bära upp himlavalvet och att det är hans uppgift att göra det. Men sen när Herakles bär himlavalvet på sina axlar blir det klart för honom också att det är meningen med livet. Samtidigt får Atlas känslan av frihet då han inte bär himlavalvet och Herakles känner nog också att han inte vill göra det. Men någonstans också att det är Atlas som har fått i uppgift att bära det och därför låter han honom göra det. Eller egentligen mer att han lurar honom. Likheten är alltså att båda tror att livets mening är att bära himlavalvet men att ingen av dem vill göra det, det är frihet att inte göra det.

När jag läste slutet av boken blev man nästan upprörd, han kunde verkligen aldrig slå sig ner och vara lycklig utan sökte hela tiden efter något nytt och något som han inte hade. Jag blev också upprörd över att folket om och om igen förlät honom. Det var som att Herakles visste att han kunde göra misstag för att även om han gjorde det var det lätt för honom att ställa allt till rätta då hans uppdrag var som menade för honom.